Ett sorgkantat jubileum

I onsdags hade det för övrigt gått precis 50 år sedan Thure drabbades av en hjärtattack här inne i arenan och avled senare på natten på Gävle sjukhus.

Karl Fredrik Göransson var en framsynt brukspatron. Han förstod värdet av att alla unga grabbar som svettades i järnverkets ugnshetta behövde något vettigt och stärkande att hålla på med på fritiden – så han såg till att Jernvallen med plats för en massa olika sporter byggdes i slutet av 1930-talet.

Jernvallen var Europas modernaste idrottsarena, verkligen något att skryta över och att vårda för framtiden. Så när Sandvikens IF några år senare kom och frågade om anläggningen kunde kompletteras med en ishockeybana blev svaret ja.

SIF var faktiskt en av de första klubbarna i distriktet som fick fram ett ishockeylag, och redan 1941 vann de DM i konkurrens med de bästa Gävleklubbarna.

En av de viktigaste spelarna i laget var en 22-åring vid namn Thure Wickberg. Han var en riktig bollbegåvning som också spelade på hög nivå i fotboll, bandy, handboll och tennis. Ja, på den tiden var det vanligt att man ägnade sig åt flera sporter.

Till skillnad från de flesta av lagkamraterna jobbade Thure inte i järnverket. Hans pappa drev en liten rörfirma, och det var meningen att Thure skulle jobba i samma bransch.

Då han bestämde sig för att börja studera till VVS-ingenjör vid Stockholms Tekniska Institut drogs det en och annan besviken suck bland Sandvikens idrottsledare. Han skulle lätt ha blivit allsvensk i fotboll och handboll med SIF och i bandy med SAIK om han stannat i Sandviken.

Men allsvensk blev han ändå. I alla tre sporterna. För Djurgårdens IF.

Hade han varit lika vass som ishockeyspelare kunde han mycket väl blivit allsvensk i Djurgården även där.

1943 flyttade Thure och hustrun Lizzie till Gävle. Det gjorde även kompisen Sven Kedbrant, och de båda 24-åringarna öppnade eget. Kedbrant & Wickberg, VVS-konsulter.

De stora idrottsklubbarna i Gävle – GIF, Sportarna, GGIK och IFK – visste förstås vem Thure var. Alla ville ha honom, och IFK låg bäst till. Men hans gamla lumparkompisar Hebba Pettersson, Kanten Westerberg och Gunnar Engblom övertalade honom att skriva på för Brynäs.

Det var en skräll. Brynäs hade aldrig förut värvat en spelare från andra sidan av järnvägen, men nu hade de fått en superstjärna med svenska mått mätt.

Problemet var bara att Thure var så upptagen med jobbet att han aldrig fick tid att träna.

Kompisarna tjatade hela tiden, men det gick inte. Thure Wickberg blev inte den kanonvärvning de hade räknat med till i första hand fotbollslaget.

Efter ett par år hade det lugnat ner sig på det lilla kontoret, men det var för sent för Thure att återuppta någon aktiv karriär. Fast idrottsintresset fanns ju där, och kanske hade han lite dåligt samvete också för att han aldrig spelade en enda match för Brynäs IF.

Så han blev ledare i stället. Gick med i huvudstyrelsen 1947 och blev ordförande i ishockeysektionen 1953. 1955 blev han också lagledare för ishockeylaget och gjorde ingen hemlighet av att hans ambition var att Brynäs skulle bli bäst.

I Sverige?

Nej, i Gävle.

Det var faktiskt svårare än man kan tro. GGIK hade ett mycket starkt lag som under hela 50-talet var med och spelade SM-slutspel, Strömsbro var alltid på gränsen till spel i högsta serien och Huge hade nyligen varit ett elitlag och hade stora starka Korsnäs bakom sig.

Att bli bäst i Gävle var faktiskt en utmaning.

Vi vet alla vad som hände. Bara några år efter att Gävle GIK som första landsortsklubb blev svenska mästare blev de omsprungna av ungdomliga Brynäs med Thures son Håkan i spetsen. Brynäs var inte bara bäst i Gävle utan i hela landet. År efter år efter år.

Att klubben tog sju SM-guld på nio år är välkänt. Lägg till det att det också blev elva raka seriesegrar mellan 1968 och 1978 och att laget under dessa säsonger gjorde nästan sex mål i snitt per match.

Svensk ishockey har bara upplevt något liknande en gång tidigare, och det var då Djurgården tog sex raka guld mellan 1958 och 1963. Precis innan Brynäs tog över.

Vad var det då som gjorde Thure Wickberg så stor som idrottsledare? Jo, samma egenskaper som gjorde honom till en framgångsrik företagare. Inte minst att samla rätt människor omkring sig. Att Sven Kedbrant skulle bli hans affärspartner var en självklarhet, och när det behövdes en extra kraft på kontoret handplockade han den orutinerade men entusiastiske Hasse Nordh. Ett perfekt val.

I Brynäs såg han till att bygga en styrelse med spetskompetens: Breit Hellman, Lennart Jansson, Bosse Hessel och Henry Jansson.

Men inte nog med det. Han hade också en alldeles egen taktik för att lära känna människor och knyta kontakter: En påse bullar.

Efter brynäsarnas morgonfika på Centralcaféet gick han mest varje dag över till Centralbageriet som låg vägg i vägg och köpte just en påse bullar. Sedan satte han sig i bilen och åkte till något företag i byggbranschen, tog med sig påsen, knackade på och frågade om han inte kunde få en kopp kaffe.

– Kaffebrödet står jag för, sa han.

Resultatet blev nästan alltid en fördjupad relation och ibland kanske till och med en beställning.

Metoden fungerade även på unga ishockeyspelare. Thure kunde komma och ringa på en lördags- eller söndagsförmiddag och be om en kopp kaffe.

– Kaffebrödet står jag för.

Syftet var att få en pratstund i lugn och enskildhet för att Thure skulle få en uppfattning om hur vardagslivet fungerade för grabben. Jobbet, fritiden, umgänget, relationen med lagkompisarna. Allt möjligt.

Det fungerade. Var det någon som verkligen kände Brynässpelarna så var det Thure Wickberg.

Efter en match mot Timrå i dåvarande Gavlerinken i januari 1974 föll Thure ihop och avled på Gävle Sjukhus någon timme senare. Han var då ledamot i Brynäs huvudstyrelse, ordförande i ishockeysektionen, ledamot i Gästriklands Ishockeyförbund och en drivande kraft i Serieföreningen Elitishockey.

Han blev bara 54 år.