Ingen god dag för Brynäs

Tigern Johansson kom till Brynäs 1962, värvad från Wifsta/Östrand som Timrå hette på den tiden. Han var stor och stark, ingen överdådig skridskoåkare men inte dålig heller. Han var tillräckligt bra för att få spela i Tre Kronor, och ändå var taktik, spelglädje och jävlaranamma hans kanske främsta styrkor. Han personifierade Brynäsandan.

En episod som säger en del om honom är hämtad från en match i Star Cup, en jul- och nyårsturnering som Brynäs, Västra Frölunda och Västerås arrangerade med internationellt motstånd.

Från Kanada kom ett lag som hette Drumheller Miners till den där turneringen vid skiftet 1966-67. Det var ett brutalt lag som högg och slog i varje match.

Ryktet om kanadensarnas brutala ishockey spred sig snabbt, och det har sagts att många av de svenska spelarna som hade familjer vägrade att ställa upp. De tyckte det var bättre att ungkarlarna fick riskera liv och lem i stället.

Tigern hade inte hunnit skaffa sig familj vid den tiden, så han bytte om utan att blinka.

Matchen kom igång och kanadensarna spelade precis så fult som alla hade väntat sig, dock utan att någon blev allvarligt skadad.

Men vid en tekning en bit in i matchen for den kanadensiske tekarens klubba plötsligt upp rätt över munnen på Tigern när han stod och väntade på att pucken skulle släppas. Då rätade han långsamt på ryggen, spottade ut ett par tänder liksom över axeln, stirrade motståndaren i ögonen ett par sekunder – och böjde sig ner med klubban i isen, färdig att teka igen.

Det gjorde däremot inte kanadensaren. Han åkte till båset och bytte och såg till att hålla sig långt, långt borta från nummer 4 i det där svenska laget under resten av matchen.

Wille Löfqvist värvades från Strömsbro 1968. Det var tänkt att han skulle bli reservmålvakt bakom Hasse Dahllöf, men det blev tvärtom. Han hade en lång karriär både i Brynäs (ända till 1983) och i Tre Kronor trots att han flera förbundskaptener hade svårt att acceptera hans irrationella spelstil.

Wille hade bollsinne, han var reaktionssnabb och plocksäker. Han tog det mesta, och det är det bästa en målvakt kan göra.

Dessutom var han enormt snabbtänkt och hade massor av humor, något som lagkamraterna uppskattade under många långa bussresor.

Ett exempel på hans kvicktänkthet har jag hämtat från våren 1974, och även Tigern var inblandad i händelsen.

Förbundskaptenen Kjell Svensson tyckte att  Wille borde få matchträning efter SM-slutspelet. Därför bestämde han sig i samråd med sin assisterande förbundskapten Sura-Pelle Pettersson att ta med honom till en liten turnering som i huvudsak spelades i Moskva i slutet av mars.

Dessutom ringde Kjell upp Tigern och bad honom åka med till Moskva och sköta matchningen av laget från båset. Tigern hade lämnat jobbet som förbundskapten för Vikingarna säsongen före men ställde gärna upp och hjälpte till nu när seriesäsongen ändå var slut.

Det blev fyra matcher på fyra dagar i Moskva. Först två mot CSKA, därpå två mot Dynamo – mycket starka motståndare.

I det första mötet med Dynamo åkte det svenska laget på en massa utvisningar, och grabbarna ute på isen var helt slutkörda. Det var viktigt för Tigern att inte förlora matchen, men i ett läge då laget var extremt tillbakapressat visste han inte hur han skulle bete sig för att skapa lite andrum. Till slut ropade han till Wille i målet:

– Vi behöver få vila lite. Har du någon idé?

Wille åkte då genast fram till huvuddomaren och sa att han hade tappat en lins på isen och inte kunde hitta den.

Matchen avbröts och en massa spelare, domare och vaktmästare kröp omkring på knä och letade.

Efter ett par minuter sa Wille till domaren att det nog inte var någon större mening med att fortsätta leta, han skulle försöka spela ändå.

Så sökandet avbröts, matchen återupptogs – och linser använde Wille Löfqvist aldrig i hela sitt liv.

Brynäsläkaren Lennart Hovelius var med under den där veckan i Ryssland. Han har efteråt träffat de flesta av grabbarna i laget, och alla har sagt att de alltid kommer att minnas den där resan som den roligaste de gjort tack vare Wille och alla hans busiga påhitt.

Knappast någon annan än William Löfqvist har haft förmågan att göra en vecka i Ryssland till ett positivt minne för livet.

Lustigt nog har jag skrivit böcker om båda de där grabbarna. Den om Tigern är slutsåld sedan länge, men Den glade grubblaren om Wille finns kvar i handeln för den som vill veta mer.