Ett sagolikt genombrott

Den 4 november 1962 var det premiärmatch i division I Södra på Studenternas i Uppsala mellan just Almtuna och Brynäs.

Brynäs hade då ännu inte slagit igenom som storlag, och Almtuna hade gott hopp om att kunna få en bra start på säsongen.

I Brynäs var Lennart ”Tigern” Johansson det enda nyförvärvet, men ändå var skillnaden jämfört med föregående säsong påtaglig. Han gick in som center mellan Lars-Åke Sivertsson och Hasse Sjöberg, och det innebar att Håkan Wickberg, center liksom Tigern, fick Kjell Larsson och Hasse Eriksson som kedjekamrater.

Två starka kedjor hade Brynäs inte haft förut. Och i rockärmen hade lagledare Hellman 17-åringen Hans Lindberg, Virus kallad för att han alltid spelat hockey med äldre killar och oftast var minst på isen under barnaåren.

Nu stod han på tröskeln till A-laget, och hade det funnits material till tre hela kedjor skulle han absolut ha haft en ordinarie plats. Det fanns många som försökte prata in honom i laget.

– Men du får börja på bänken och vänta på din chans, sa Bosse Hessel. Den kommer, var så säker. Du behöver bara ha lite tålamod.

Så mycket tålamod behövdes nu inte. Brynäs hamnade i problem direkt.

Trots att Uppsala Stad hade kostat på sig en modern ismaskin för 80 000 kronor som publiken storögt följde med blicken före matchen blev isen skrovlig och svåråkt, och de skridskosnabba brynäsarna kom ur rytmen direkt.

 Almtuna ledde faktiskt med 4–0 efter halva matchen, och att Håkan Wickberg reducerade före andra periodens slut hjälpte inte mycket.

Men i andra pausen hände det saker.

När Thure Wickberg såg att ismaskinen stod oanvänd och det i stället kom in folk med vanliga snökaror hojtade han så det hördes över hela planen:

– För tusan, karlar, varför kör ni inte in med maskinen?

– Nej, chefen har bestämt att det inte behövs under matchen. Det kostar pengar och skulle vara orättvist.

Då stegade Thure in till domaren, som hette Wilkert, och sa:

– Vaktmästarna här säger att de inte tänker spola i pausen fast de har en ny maskin. Kommer du att tillåta det?

Thure var nu inte bara pappa till Håkan utan till hela laget och hela Brynäs och nästan hela ishockey-Sverige redan då. Han var med i UK, uttagningskommittén som bestämde vilka som skulle spela i landslaget, och följaktligen stor pamp inom hockeyn.

När Thure spände ögonen i en domare och ställde krav – ja, då var det inte lätt att hävda en annan uppfattning.

Så Wilkert beordrade vaktmästarna på Studenternas att spola isen inför den sista perioden. Och samtidigt satte sig Bosse Hessel bredvid unge Virus i omklädningsrummet och sa:

– Nu får vi nyspolad is. Gå ut och åk som bara fan. Du ska få chansen!

Brynäs tog över fullständigt på den nyspolade isen – och Virus blev rubrikernas man, för han gjorde en avgörande insats med sin blixtrande skridskoåkning och sin minst lika blixtrande klubbteknik.

Hasse Eriksson gjorde 2–4 och Kjell Larsson 3–4. Sedan klev Virus fram som matchhjälte och snitsade in både kvitteringsmålet och ledningsmålet till 5–4. Kjell Larsson ökade sedan på till 6–4 och satte punkt för matchen med ett mål till sedan Almtuna reducerat till 5–6.

Men trots att Kjell därmed blev tremålsskytt var det Virus som hyllades efteråt. Ett sånt genombrott!

För Brynäsledningen var det som om ett nyförvärv kommit in och gjort stor succé. Och alla kände nog på sig att hockey-Sverige skulle få se mycket mer av Hans Lennart Lindberg i framtiden.

De fick rätt.

Han vann SM med Brynäs sju gånger, alla utom ett i samma kedja – Sveriges målfarligaste i flera år – som Jan-Erik Lyck och Lars-Göran Nilsson. Dessa tre herrar tog de tre högsta platserna i grundseriens poängliga både 1967 och 1969. Etta, tvåa och trea!

1972 gick han till AIK och därifrån till Björklöven.

Han tog fyra VM-medaljer.

Han spelade 91 A-landskamper och gjorde 37 mål.

1974 blev han tränare i Björklöven.

1976, då Canada Cup arrangerades för första gången, blev han förbundskapten.

Han återvände som huvudcoach till Björklöven efter två säsonger som förbundskapten och tog SM-guld i den rollen 1987.

Han har också varit huvudcoach i Arosa i Schweiz, det schweiziska landslaget och i Luleå.