Ishockeyn har en egen historia
Sedan domaren släppt pucken vid en tekning gäller det att snabbt skrinna undan för att inte vara i vägen för spelarna som bökar och bråkar för att få kontroll över den.
Ja, så är det idag, men som synes har det varit andra tider. I sportens barndom i Kanada kunde domaren lugnt promenera av isen och ta position vid sidan av. Kanske i ett domartorn som i tennis.
Ja, vad vet man? Regler och rutiner inom ishockeyn har sannerligen förändrats genom åren. Här är några fakta som kanske kan få några ögonbryn att höjas:
• I slutet av 1800- och början av 1900-talet hade varje lag sju spelare på isen. En målvakt, två backar, tre forwards och en rover.
Rover kan närmast översättas med en kringströvande person eller luffare. Eller rövare, åtminstone sjörövare. Fast kanske inte i detta sammanhang där libero kanske är ett mer passande ord eftersom rovern hade en fri roll som sambandsman mellan försvar och anfall.
Hur som helst upptäckte kanadensarna efter ett antal år att spelet blev i grötigaste laget med så många spelare på isen, så rovern försvann.
• Till Sverige kom ishockeyn på 1920-talet, och 1923 fanns en internationell regelbok. Där fastslogs bland annat att ett lag fick bestå av en målvakt och fem utespelare.
Avbytare?
Nej. Men tre reserver, varav en målvakt, om någon skulle bli skadad.
• 1933 kom nya bestämmelser. Ett lag fick bestå av en målvakt, fem utespelare, tre avbytare och en målvaktsreserv. Bytena fick göras då spelet var avblåst.
• 1927 bestämdes att en spelare som upprepade gånger blev avblåst för offside skulle bestraffas. Lite oklart hur.
Det fanns vid samma tillfälle en regel om att högst två försvarande spelare fick befinna sig i försvarszonen då ett anfallande lag var på väg in i zonen. Om ett lag bröt mot den regeln bestraffades det med utvisning.
• 1936 indelades planen i tre olika zoner, men det var förbjudet att spela pucken från en zon till en annan. Den måste föras in i en annan zon av en spelare som därefter fick spela vidare inom zonen.
• 1946 infördes en röd mittlinje. Dä blev det tillåtet att spela pucken från egen zon direkt upp till mittlinjen, vilket genast ökade tempot i spelet. Då infördes också icingregeln.
• Fram till 1945 fick man tackla enbart i egen försvarszon och i så fall högst en och en halv meter från sargen och den blå linjen. I och med att den röda linjen infördes blev det tillåtet att tackla på egen planhalva.
Att tackla över hela banan blev tillåtet 1969.
• Ända fram till 1945 fanns det flera olika grader av utvisningar. En minut, två minuter, tre minuter, fem och tio minuter. Då ändrades det till två, fem och tio minuter samt matchstraff.
Wille Löfqvist, som ofta hade kloka tankar om en massa saker, skrev på ålderns höst att ett lag som ertappades med att ha en spelare för mycket på banan borde straffas med en minuts utvisning i stället för två.
Det känns svårt att argumentera emot det.
