Star Cups sjuåriga era

Innan Elitserien bildades säsongen 1975-76 var seriematcherna så pass få att det var uppehåll i seriespelet under jul- och nyårshelgerna. Det gav Stockholmsklubbarna AIK, Djurgården och Södertälje möjlighet att starta en internationell turnering under dessa helger.

Den kom att kallas Ahearne Cup efter det internationella ishockeyförbundets ordförande Bunny Ahearne och arrangerades i samarbete med Dagens Nyheter.

Den första turneringen spelades redan 1952, och lustigt nog var det brittiska lag som dominerade under hela 50-talet. Harringay Racers vann tre gånger, Nottingham Panthers och Wembley Lions en gång var.

I början bestod det svenska inslaget i princip bara av de arrangerande Stockholmsklubbarna, men sedan Brynäs vunnit SM-guld 1964 bjöds klubben (liksom Leksand) in till följande års turnering. Från Kanada kom ett lag som hette Lacombe Rockets och Sovjet skickade ett landslag av B-karaktär.

Ryssarna var favoriter och Brynäs inledde med att förlora mot Djurgården. Men sedan ryckte svenska mästarna upp sig och vann allt, inklusive hela turneringen, och lockade så många åskådare till slutmatchen mot Lacombe Rockets att ”Johanneshov höll på att sprängas”, som Dagens Nyheters reporter Karl Liliequist formulerade det.

Även totalt sett var Ahearne Cup 1964-65 en publiksuccé med ett snitt på mer än 4 000 åskådare, och det var ingen nyhet. Folk gillade att se internationell ishockey och Ahearne Cup var varje år en lönsam historia för arrangörerna.

Även 1965-66 blev turneringen en publiksuccé trots att både det sovjetiska och det tjeckoslovakiska inslaget lämnade återbud – liksom Brynäs, som inte kunde få ihop ett lag eftersom halva truppen var med i Tre Kronor som var på turné i Kanada.

1966-67 utvidgades Ahearne Cup till åtta lag som spelade en dubbelserie i två grupper med matcher även i Gävle, Västerås, Leksand, Örebro och Uppsala. Leksand vann turneringen, och som vanligt blev det publiksuccé.

Att Ahearne Cup blev en ekonomisk succé år efter år fick ledarna i Brynäs och Västra Frölunda – främst Thure Wickberg och Bittan Johansson – att smida egna planer. Annandag jul 1967 var det därför premiär för Star Cup, en turnering som fick en tveksam start eftersom både Brynäs och Frölunda saknade flera spelare som var på landslagsuppdrag. Det blev också bara tre matcher per lag, och publiken uteblev trots att Brynäs kunde spela i Gävles alldeles nya ishall.

1968-69 hade Västerås IK bjudits in, och Star Cup omfattade då sex lag. Finlands B-landslag, tjeckoslovakiska Gottwaldow och ett sorts landslag som kallades Kanada Öst deltog. Efter fem omgångar stod det klart både att Brynäs toppade tabellen och att turneringen gett ett hyggligt överskott.

Brynäs vann även 1970-71 men hjälpte Frölunda att ta hem pokalen året efter genom att besegra Sovjets Vingar i sista omgången. Denna turnering var den bästa rent ekonomiskt, och efter det gick det långsamt utför när det gäller publikintresset. 1972-73 blev dock finalen mellan Brynäs och Sovjets Vingar klassisk eftersom matchen avgjordes i sudden death för första gången i Sverige.

1974-75 var det bara fyra deltagande lag, och trots att arrangörerna försäkrade att det skulle bli en fortsättning nästa år så blev Spartak Moskva den sista klubben att vinna Star Cup.

Ahearne Cup höll ut i två säsonger till, men trettondag jul 1977 tog helgturneringsepoken slut för gott.