Scenerna som Viasat missade

Hösten 1969 var Börje Salming ordinarie både i Kiruna AIF:s A-lag och juniorlandslaget. Men den nordligaste division II-serien var ingen barnlek, det var 33 mil till närmaste bortamatch (i Boden) och nätterna hann bli morgon innan killarna kunde krypa i säng efter mer långväga resor. Då skulle de flesta upp och jobba i gruvan nästan innan de ens hann kasta en blick på sängen.

Börje hade fått en praktikplats i gruvans serviceverkstad. Han gjorde sitt bästa, men ibland var arbetstempot lite lägre och hade han då inte fått någon sömn försökte han ta sig en en liten tupplur i någon lugn vrå.

För det mesta gick det bra, men en gång togs han på bar gärning av förmannen. Som hade ett gott hjärta och inte gjorde någon stor sak av det hela. Men han fick i alla fall grabben på fötter med en förmaning:

– Du ska inte ligga och slöa på jobbet, gosse. Jag skiter i om du har spelat hockey, det är ingenting som du kan försörja dig på.

Och det tyckte inte Börje att han kunde argumentera emot.

Våren 1970 debuterade Börje Salming i Brynäs. Tre Kronor kom till stan för en träningsmatch, och det är klart att landslaget behövde rätt många brynäsare. Det uppstod luckor i laget, och storebror Stig ordnade så att Börje fick fylla en av dem.

Börje hade knappt hunnit kliva ur duschen efter matchen förrän Thure Wickberg tog honom i hand och sa:

– I morgon går du till Herress och hämtar ut en Brynäsjacka och ett par skor. Och innan du åker hem ska du skriva kontrakt. Till hösten spelar du med oss. Du får en tusenlapp i månaden och så ska vi se till att du får ett jobb eller en utbildning. Lägenhet fixar vi också, och hyran betalar klubben.

Sån var han, Thure. Bestämd. 

Och Börje Salming tvekade inte. Att få spela med Stigge i Brynäs var hans dröm. Därtill med flera av hans stora idoler som han egentligen bara sett på TV.

– Okej, sa han och sträckte fram näven.

Ett par dagar senare klev han av tåget i Kiruna med nya Playboyskor på fötterna och en Brynäsjacka över axlarna. Mallig som bara den.

Den främste fostraren i Brynäs var Lennart "Tigern" Johansson. Han brukade ordna en egen nollning av alla nykomlingar, särskilt om de hade självförtroende och lite attityd.

Då Börje Salming hade flyttat till Gävle sommaren 1970 lurades han av Tigern iväg på en cykeltur på tio mil långt upp i hälsingeskogarna, och när han kom tillbaka stod hela gänget och skrattade.

Men Börje bara log och gick in och duschade. Nästa dag cyklade han samma runda – frivilligt.

Thure Wickberg hade ett väl inarbetat kontaktnät och såg till att Börje fick göra militärtjänst vid I14 i Gävle i stället för i Boden som det var tänkt.

Börje Salming var förstås vältränad och hade inga problem med att klara strapatserna som militärlivet erbjöd. Dessutom fick han permission till så gott som alla matcher, så hockeypubliken märkte inte mycket av att han gick klädd i grönt om dagarna.

Fast en gång blev permissionen indragen. Brynäs hade bortamatch mot Södertälje i slutspelsserien, och det enda Börje behövde göra innan spelarbussen rullade iväg var att åka skidor i en mil. Femkilometersslingan i skogen två gånger.

Men skidåkning är inte så sexigt, i alla fall inte skidåkning i det militära. Salming och en kompis lämnade spåret strax innan den första halvmilen var körd. De hittade en bra plats i skogen, slog sig ner där och läste serietidningar i lugn och ro.

Planen var att återvända till skidspåret när de andra grabbarna nästan var klara och gå i mål ungefär samtidigt som de. Men en officer upptäckte tilltaget, och båda fick kompaniförbud den kvällen. 

Så i stället för att spela hockey i Södertälje satt Börje Salming instängd i ett tält. Hårdare straff kunde han inte tänka sig, men han slapp i alla fall där ute i skogen höra Sandlins svordomar.

I laget var stämningen som sagt rå men hjärtlig, som det brukar heta. Och det gav resultat: Brynäs vann SM-guld våren 1971. Överlägset. De brukade göra det under de där åren.

SM avgjordes i serieform då och den sista hemmamatchen, mot MoDo, var helt betydelselös. Men guldfest skulle det naturligtvis bli ändå, och den här gången hade klubbledningen bokat Blå Grottan snett över Staketgatan från Gävle Teater.

Efter matchen åkte alla hem till sig och bytte om till fest. De bestämde att samlas inne på restaurangen klockan nio.

Börje hade en bit att gå uppifrån Söder, så han kom en liten stund för sent. När han var framme morsade han som vanligt på dörrvakten, som dock satte upp en avvisande hand.

– Tyvärr, grabben. I kväll får du gå någon annanstans, för Brynäs har bokat hela stället. Guldfest, förstår du.

– Jamen jag spelar i Brynäs.

– Nej du, det där går jag inte på.

Börje fick lov att tillkalla Tommy Sandlin innan vakten verkligen trodde på att han hörde till guldgänget.