Kaptensrollen – en viktig roll redan på 1970-talet

– Bylle, säg till honom!

Den Börje Salming-repliken, välkänd från Boris Erssons dokumentärfilm Magic Brynäs, säger oss att lagkaptenens roll var tydlig redan i början på 1970-talet. I alla fall i Brynäs.

Bylle, det var smeknamnet på Lasse Bylund och det var han som var kapten i Brynäs på Börjes tid.

Bylle var faktiskt lagkapten redan säsongen 1959/60, den första under klubbens verkliga storhetstid genom hela 1960- och 70-talen. Han var då bara 21 år, och att valet föll på honom och inte på någon av de betydligt äldre spelarna i laget måste ha berott på att Bylle utstrålade något speciellt. Han var mycket lugn och tystlåten, men när han tog till orda lyssnade lagkamraterna.

Det hade hockeyordföranden Thure Wickberg noterat redan under föregående säsong då Brynäs kvalade sig upp och beslutade att Lasse Bylund skulle utses till kapten. Det var Thure som bestämde, och lika bra var det. Han hade koll på allt kring laget.

Annars var det nog vanligast att någon av lagets stora stjärnor fick kaptensrollen. Det var mest praktiskt att någon som var helt säker på en plats i laget blev lagkapten. Vad han hade för egenskaper som ledare hade i regel inte så stor betydelse eftersom det mest handlade om att skaka hand med motståndarnas kapten och domaren före matchen och att tacka motståndarna efteråt. Men Thure Wickberg såg alltså annorlunda på saken.

Lustigt nog fick Bylle lämna ifrån sig kaptensrollen redan nästa säsong. Det berodde dock inte på att han gjort ett dåligt jobb utan helt och hållet på att Hasse Eriksson hade återvänt till klubben.

Hasse hade varit Brynäs IF:s superstjärna under 50-talet. Landslagsman och till och med världsmästare i Moskva 1957.

Under den turneringen hade han blivit riktigt god vän med GGIK-spelarna Hans ”Stöveln” Öberg och Hasse Isaksson, och förmodligen var det de som övertalade honom att byta klubb till säsongen 1957-58. Hasse Eriksson hamnade i GGIK, förmodligen för att han såg chansen att bli svensk mästare.

Efter fyra säsonger insåg han att Thure Wickbergs ambition för Brynäs IF från mitten av 50-talet, att bli bäst i Gävle, var på väg att bli verklighet. Och det var Brynäs som var klubben i hans hjärta – så han återvände 1961, 28 år gammal.

Det var en riktig milstolpe i lagets utveckling och alla, inklusive Lasse Bylund, tyckte att det var självklart att Hasse skulle bli lagkapten.

Han blev också den förste i Brynäs IF:s historia att få lyfta Le Mat-pokalen mot skyn. Det hände den 15 mars 1964 då SM-serien avslutades med en betydelselös hemmamatch mot MoDo. Guldet hade säkrats i den näst sista omgången, men 2 575 glada Gävlebor betalade ändå entré för att få hylla de nya mästarna och se Hasse Eriksson posera med pokalen.

Hasse hade då fyllt 32, och på den tiden var det en hög ålder för en hockeyspelare. Han slutade – och det var då självklart att Lasse Bylund skulle överta rollen som kapten. Då han själv, som det brukar heta, lade skridskorna på hyllan 1972 hade han fått stoltsera med Le Mat-pokalen fem gånger.

Han hade redan 1971/72 varskott om att han nog tänkte sluta spela, och i det läget utsågs en annan stor ledarfigur, nämligen Tord Lundström, till efterträdare. Han var kapten i sex säsonger – från 1971 till 1978 med ett uppehåll 1973-74 då han spelade i London Lions.

Tommy Sjödin bar ett C på bröstet i fem säsonger i början av 2000-talet, men de flesta av Tords efterträdare har haft rollen i ett par år. Spelaromsättningen är ju större än på Bylles och Tords tid, och rollen som lagkapten kräver mycket mer än förr. Även om Thure Wickberg tänkte annorlunda när han utsåg den unge Lasse Bylund redan 1959.

På bilden lyfter Lasse Bylund Le Mat-pokalen 1971.

Text: Ulf Krisström

Foto: Lennart Olofsson/Arkiv Gävleborg