Det började med ett armbrott

Sett till meriter är det knappast någon svensk ishockeytränare som kan mäta sig med Tommy. Bland annat var han med och tog sju SM-guld, varav sex i Brynäs. Men det var en olyckshändelse som gav honom chansen att leda laget redan vid 25 års ålder.

Torsten Sandlin var spårvagnsförare i Gävle i hela sitt yrkesliv och lär väl knappast ha betraktat sig som högavlönad. Familjen hade det ändå bra, men Torsten och hustrun Ingrid hoppades att sonen Tommy skulle få en god utbildning och ett välbetalt jobb. Så när han stod där med studentmössa på huvudet och var färdig ingenjör var far och mor nöjda. Byggbranschen kändes säker i 1960-talets Gävle.

Familjen bodde vid Norrtull, nära Nynäs idrottsplats, och Tommy umgicks förstås med jämnåriga grabbar i området. Ett par av dem hette Håkan Wickberg och Hans Lindberg, och de var precis så duktiga i idrott, framförallt ishockey, som Tommy drömde om att bli.

De där grabbarna växte upp inom Gävle GIK:s upptagningsområde, och det naturliga hade varit att de sökte sig dit för att idrotta. Men nu var det så att Håkans pappa Thure var ledare i Brynäs, så han hamnade förstås där. Och han tog till pappas förtjusning med sig Hans, som förresten kallades Virus bland kompisarna.

Tommy insåg ganska snart att han tyvärr inte kunde mäta sig med Håkan och Virus, han hade helt enkelt inte talangen. Men han hade ett brinnande ishockeyintresse och knackade en dag på hos GGIK på Nynäsgården och frågade om det fanns något han och kompisen Börje Nordberg kunde hjälpa till med.

Jodå, ett pojklag stod utan tränare. Skulle de kunna klara av att lära de grabbarna lite teknik och taktik?

Det kände de sig säkra på att de skulle kunna. Tommy läste alla NHL-tidningar han kunde komma över och hade många egna teorier som han och Börje ville testa.

Så Tommy Sandlin blev ishockeytränare fast han var bara pojken. Och det gick bra, karriären i GGIK gick via A-laget till nya storklubben Brynäs efter bara ett par år. Där fick han ansvaret för juniorlaget trots att han egentligen var i yngsta laget där också.

Men det var ändå bara början. En dag i slutet av januari 1969 ringde Thure Wickberg och bad Tommy att ansluta sig till A-lagets träningsläger i Leksand inför slutspelet. Ordinarie tränaren Nils ”Katten” Bergström hade brutit armen och låg på sjukhus.

Att unge Sandlin, 25 år gammal, utsågs till ersättare berodde förstås till en del på att han redan fanns i klubben, men det var inte bara det. Thure Wickberg visste att han kunde mycket ishockey och hade gott om idéer. En framtidsman.

Tommy har själv, med hjälp av Ulf Jansson, beskrivit sin entré i A-laget så här i boken Ett spel för livet:

"Vad ordföranden Thure Wickberg såg hos mig har jag inte en aning om men självfallet var det en stor utmaning att få komma in och ta hand om storspelare och stjärnor som Lennart 'Tigern' Johansson, Lars-Åke Sivertsson, Håkan Wickberg, Tord Lundström och Lars-Göran Nilsson.

Lika bra att säga det med en gång! Någon riktig tränare var jag inte ännu. Än mindre ledare. Spelarna kunde betydligt mer om ishockey och hade framför allt större spelerfarenhet. Jag betraktade mig själv som en organisatör. Min enda uppgift var att komponera träningsprogram och se till att allting flöt på träningarna. För matchgenomgångarna svarade lagledaren Bosse Hessel.

Uppriktigt sagt tror jag inte att någon hade kunnat styra det laget. Det innehöll så många olika starka viljor och personligheter att varje träning blev som ett krig. Meningsmotsättningarna var legio. Ibland stannade det inte ens vid diskussioner utan grabbarna pucklade på varandra med knytnävarna."

Ja, det var väl till och med så att Tommy Sandlin i början var mer en marionett i den informelle ledaren Tigern Johanssons händer. Han skrev instruktioner på lappar som Tommy fick före träningarna, och sedan var det hans uppgift att se till att det genomfördes.

Tommys smarta metod, att inta en ödmjuk attityd gentemot de mer erfarna spelarna, fungerade. Han blev snabbt accepterad och kunde i lugn och ro börja planera slutspelet tillsammans med Bosse Hessel.

Det blev ingen succé. Brynäs, som hade tagit SM-guld fyra av dem fem föregående säsongerna, drabbades av en influensaepidemi och missade guldet efter att ha förlorat två av de tre sista matcherna.

Ingen lastade Tommy Sandlin för att det inte blev SM-guld. Spelarna trivdes med hans metodiska sätt att leda träningarna, så han fick fortsätta även säsongen 1969-70. Och nu var förutsättningarna bättre när han hade ansvaret redan från säsongstarten.

Tommy Sandlin testade lite nya inslag på träningarna, försökte göra försäsongsslitet lite mer lustfyllt och ökade i samförstånd med spelarna på träningsdoserna ytterligare något snäpp.

Ja, Sandlins pondus ökade mer och mer.  Han blev förstås ett år äldre för varje säsong och växte liksom ikapp de äldre spelarna i laget. Dessutom lärde han sig saker hela tiden – inte minst att spelarna inte bara är spelare utan också människor. Att alla är olika och ska behandlas därefter.

Tommy Sandlin utvecklade inte bara sitt kunnande om ishockey utan också om psykologi.

Men han hade en vana att dokumentera allt och formulera uppmaningar och instruktioner i pärmar och på papperslappar i och omkring omklädningsrummet, och det där gick väl några av spelarna lite på nerverna till slut. Så när han efter fem SM-guld på åtta hela säsonger 1977 lämnade Brynäs var det en del killar i laget som nog tyckte att det var en bra idé. Åtta säsonger med samma tränare var en lång tid redan på 1970-talet.

Efter åren i Brynäs var han vid 33 års ålder en rutinerad tränare med en massa knep och kunskaper som andra klubbar gärna ville komma åt, och det blev MoDo som skrev kontrakt med Tommy Sandlin.

Han var nu hetast i hela hockey-Sverige och utsågs till förbundskapten säsongen därpå – parallellt med jobbet i MoDo. Och det gick bra att kombinera, det blev SM-guld och VM-brons 1979 och därtill OS-brons 1980.

Och framgångarna fortsatte även då Tommy 1983 flyttade till Umeå och gjorde ett storlag av Björklöven. Han avbröt den karriären 1986 för att bli förbundskapten på heltid, och under hans ledning tog Tre Kronor ett klassiskt VM-guld 1987.

Det skulle bli ytterligare ett SM-guld för Tommy Sandlin. Han återvände till Gävle 1991 och var med och vann finalen mot Luleå 1993 efter att ha plockat fram sitt berömda samurajtal inför en av bortamatcherna i finalen.

Det var tyvärr den sista stora framgången. 90-talet var fyllt av konflikter och annat trassel, och slutet av Sandlins karriär var långt från champagne och guldglans. Men om han under de sista åren kände sig besviken kunde han bara ta fram pärmarna med tidningsurklipp och drömma sig tillbaka till de gyllene säsongerna. 

Text: Ulf Kriström 

Foto: Arkiv Gävleborg