Strategerna bakom framgångssagan

I januari 1959 bestämde sig Brynäs lagledning för att ge 15-årige Håkan Wickberg, son till sektionsordföranden Thure, chansen i A-laget. Det fanns en stark framtidstro i truppen, och det fanns gott hopp om att för fjärde gången i klubbens historia avancera till division I.

Unge Håkan klarade sig bra under hela debutsäsongen, precis som laget. Brynäs kvalade sig upp till högsta serien och Thure Wickberg kunde konstatera att klubben var en liten bit på väg mot det mål han hade satt upp då han tog över ansvaret för seniorlaget några år tidigare:

– Vi ska bli bäst i Gävle!

Det var på den tiden svårare än man kan tro. I division I Norra spelade redan Gävle GIK som hade vunnit SM-guld 1957 och Strömsbro som hade ett mycket talangfullt och charmigt lag.

Nu hade Gävle tre av de 16 platserna i division I, och det gav förbundskansliet i Stockholm en del huvudbry. Skulle det fungera med tre Gävlelag i norrgruppen? Tre av åtta.

Nej, det skulle det förmodligen inte. Brynäs placerades i södergruppen tillsammans med klubbar som Djurgården, Södertälje och Västerås. Svårt.

Men Brynäs hade något bra på gång, klarade sig kvar med god marginal och besegrade i februari 1962 både GGIK och Strömsbro i nedflyttningsserien. Thure Wickberg hade nått sitt mål, och sonen Håkan fick mer och mer ansvar i laget. Han var definitivt en av de ledande spelarna, både på isen och i omklädningsrummet, och var mycket delaktig när lagledningen diskuterade taktik och tänkbara förstärkningar.

I Brynäs hade det byggts upp en kultur där de spelare som var intresserade fick vara med och ge synpunkter, och det var inte vanligt på den tiden. Utan tvekan en del av förklaringen till att Brynäs gjorde de smartaste värvningarna under 1960-talet.

En av dessa värvningar var Lennart ”Tigern” Johansson, som 1962 kom från Wifsta/Östrand. Han hade upptäckt att några av de andra spelarna i laget där fick extra förmåner, och sådant fick honom att se rött. Dessutom var de flesta av lagkamraterna några år äldre och inte så intresserade av att lyssna på hans idéer om hur ishockey skulle spelas.

Han ville därifrån, och det berättade han för sin landslagskompis Lars-Åke Sivertsson. Som spelade i Brynäs sedan en säsong tillbaka.

Lars-Åke berättade för Breit Hellman, som var värvningsansvarig i Brynäs, att Tigern skulle kunna tänkas vara intresserad av att komma till Brynäs. Den chansen missade inte Breit, så det dröjde inte länge förrän flyttlasset gick till Gävle.

Tigern Johansson tog Brynäs IF och hela hockey-Sverige med storm. Till skillnad från i Wifsta/Östrand blev han en självklar auktoritet bland ungdomarna i Brynäs, och dessutom var han själv en attraktion på isen. Landslagsman till och med.

Tigern hade inga större förväntningar på sitt nya lag, men han blev glatt överraskad. Det fanns mycket talang där, det såg han direkt. Och med sina ledaregenskaper och sitt taktiska sinne lyfte han laget ytterligare en nivå.

Man skulle kunna tro att stjärnan Håkan Wickberg skulle ha problem med att ta till sig Tigerns tankar, att han skulle känna sin egen auktoritet hotad. Men så var det inte, tvärtom hjälptes de åt att höja ambitionsnivån och få hela laget att träna hårdare.

Den säsongen gick Brynäs till slutspel för första gången. Inte med någon större framgång, men något var på gång. Och publiken i Gävle hade sannerligen tagit detta unga Brynäs till sitt hjärta.

Det var säkert också så att det faktum att Tigern spelade i Brynäs gjorde det lättare för Breit Hellman och de övriga i styrelsen att värva lovande spelare som Tord Lundström, Lill-Strimma Svedberg och Lars-Göran Nilsson.

Själv stod Tigern på topp under 1960-talet. När truppen föryngrades, framförallt från 1968, var det andra som gradvis tog över stjärnstatusen. Men Tigern Johansson var hela tiden med som pådrivare, som taktiker och stämningshöjare på sitt speciella sätt. Och ingen kan ta ifrån honom att det var hans personlighet och hans idéer om hur ishockey ska spelas som ledde fram till alla SM-guld på 1960-talet.

Han spelade sin sista A-lagsmatch 1972 efter tio säsonger i Brynäs och gled därefter gradvis in i en ny roll som ledare och tränare. Både i Brynäs och på landslagsnivå.

En av Tigerns viktigaste insatser vid sidan av isen inträffade under en tågresa mellan Göteborg och Gävle den 23 februari 1964.

Brynäs hade mött Västra Frölunda i andra matchen i slutspelsserien, och Gefle Dagblads utsände reporter Pralen Melander noterade med viss förvåning att Brynäs för dagen var skrudat i en ny svart dräkt. Inte den vanliga helsvarta reservdräkten utan en ny som i fråga om design var en kopia av den ordinarie vita, skapad 1959 av Thure Wickbergs affärspartner Sven Kedbrant.

Den ordinarie dräkten var vit med svarta byxor och vita strumpor. På axlarna hade den gul-svart-randiga ok och på ärmarna kraftiga så kallade sergeantvinklar. Allt var vitt, svart och gult bortsett från siffrorna på ärmarna, innanför dessa vinklar. De var röda.

Mot Frölunda, som denna säsong hade en vit hemmadräkt, plockade Brynäs materialförvaltare Knallen, Hans-Åke Tillman, fram de nya svarta dräkterna. Där fick den röda färgen betydligt mer spelrum eftersom det inte blev helt lyckat med vita och gula ok mot den svarta grundfärgen. Det blev röda och gula ränder i stället, liksom på strumporna.

Tigern log när han såg sig omkring i omklädningsrummet före matchen. Han hade redan när han kom till klubben ett år tidigare försökt få Thure Wickberg att förstå att laget skulle bli mer respektingivande i svart, och han hade varit delaktig i att ta fram den nya bortavarianten. Nu gällde det bara att övertala ledningen att skifta även i hemmamatcherna. Det skulle inte vara så svårt nu när det alternativet faktiskt existerade.

Brynäs hade vunnit med överraskande stora siffror, 10–2, i Göteborg och toppade SM-serien efter att tidigare ha vunnit premiärmatchen mot Strömsbro med 3–1.

Brynäs åkte nattåg hem. Nästa dag var en måndag, och alla hade de jobb att sköta så det gällde att vara på plats på morgonen, utvilade och fräscha.

Men Tigern kände att det skulle bli svårt att somna direkt när tåget rullade ut från Göteborgs centralstation. Han var ju ordentligt uppe i varv efter matchen, och ganska ont hade han också efter en ful tackling. Han haltade ut i korridoren och gick till restaurangvagnen.

Där satt Thure Wickberg, Lennart Jansson och tränaren Hebba Pettersson och diskuterade kvällens match över en kopp kaffe. Tigern slog sig ner vid bordet och började argumentera för att de nya, läckra helsvarta dräkterna skulle bli klubbens ordinarie hemmaställ – och efter ett tag hade han fått sin vilja igenom.

Så när Djurgården fyra dagar senare kom till Isstadion i Gävle blev deras spelare lika förvånade som publiken. Brynäs i helsvart, hur hade det gått till?

Men snyggt var det, det kunde ingen förneka. Och kanske hade Tigern haft rätt när han på nattåget från Göteborg hävdat att man som ishockeyspelare såg större och starkare ut i svart. De hade ju ändå slagit Frölunda med 10–2 och nu även självaste Djurgården. Med 8–1! 

Håkan Wickberg spelade på högsta nivå för Brynäs i 15 säsonger. 1975 var han så plågad av en knäskada att han bestämde sig för att sluta, och då kunde han se tillbaka på en fantastisk karriär. 549 poäng på 37 matcher, det vill säga nästan en och en halv poäng per match. Svårslaget.

Han tog också sju SM-guld, spelade 158 A-landskamper och tog sju VM-medaljer.

1979-80 tog Tigern Johansson över som tränare för seniorlaget med en helt annan utstrålning än då han charmade hela hockey-Sverige 15-20 år tidigare. Bistrare, seriösare, mer allvarstyngd. Han uttalade sig till exempel inte för pressen under hela säsongen utan överlät åt biträdande tränaren Kjell ”Kulan” Johnsson att sköta all kommunikation utåt.

Men i omklädningsrummet, i spelarbåset och under träningspassen hade han den gamla vanliga glimten i ögat – och även i denna roll lyckades han få lagkamraterna med sig. Brynäs tog sig till slutspel med minsta möjliga marginal, men i semifinalen utklassade laget Leksand. Och i finalen gick det också vägen sedan Stig Salming gjort segermålet mot Frölunda i en femte och avgörande match.

Efter denna bedrift fick Tigern till mångas förvåning Gävle kommuns kulturpris. Målvakten och kompisen Wille Löfqvist tillhörde den skara som höjde på ögonbrynen.

– Att ge Tigern kulturpriset är som om Evert Taube skulle få Guldpucken, sa han.