Den gången höll doktorn tyst
En av de tongivande Brynässpelarna under hela 1960-talet, Hans ”Virus” Lindberg, hade 1972 kommit in på GIH i Stockholm och hade till många Gävlebors förvåning och förtvivlan skrivit på för AIK. Där gick det mycket bra för honom, och laget lyckades kvalificera sig för slutspel.
Det som hände kring mötet mellan Brynäs och AIK den 18 januari 1973 finns skildrat i boken Den glade grubblaren, som egentligen handlar om Wille Löfqvist men som också skildrar vad som hände i och omkring Brynäs IF under hans många år i klubben.
Boken finns att köpa bland annat i Brynässhopen i Monitor ERP Arena, och här är stycket som handlar om Hovan och Virus. Och om Håkan Wickberg:
”Tredje matchen i slutspelet spelades hemma mot AIK. Som låg sist i serien efter två raka förluster och som ingen trodde skulle kunna ha en chans mot Brynäs.
Ingen utom Tommy Sandlin. Hans filosofi var att det inte fanns några lätta matcher, och han oroade sig för att Virus Lindberg fanns i motståndarlaget. Virus var skärpt och kunde förstås allt om Brynäs sätt att spela.
Nu visste Tommy att Virus hade problem med ett knä och att det var lite osäkert om han skulle kunna spela, men det var lika bra att utgå från det.
Det gjorde Gävlepubliken också. Nästan 6 000 åskådare kom till Gavlerinken, betydligt fler än man kunde vänta sig en torsdagskväll mitt i januari.
Viruseffekten.
Jodå, han spelade – och gjorde faktiskt mål redan efter ett par minuter på en retur sedan han själv brutit in från kanten och skjutit.
Virus spelade bra resten av matchen också, och AIK ledde med 5–4 efter dramatiska slutminuter då Sandlin tog Wille av isen för att kvittera.
Bara det var sensationellt. Det hade åtminstone inte hänt sedan William Löfqvist kom till Brynäs 1968, inte heller sedan Gavlerinken invigdes året före. Visst hade laget någon gång legat illa till i slutminuterna, men det hade aldrig kommit till att plocka ut målvakten.
Nu är det ju ganska sällsynt att den taktiken lyckas, och det blev inte så den här gången heller. AIK gjorde ett sjätte mål med sex sekunder kvar och Brynäs förlorade hemma för första gången sedan den betydelselösa slutmatchen mot MoDo i februari 1971. Det hade gått nästan två år sedan dess, så man kan förstå att åskådarna hade svårt att tro på vad de just sett.
Det gick förstås att skylla på att Virus spelade i motståndarlaget, och en hel del låg det i det. Han var tongivande i Gavlerinken precis som han varit så många gånger tidigare, och han punktmarkerade sin gamle kedjekamrat Lars-Göran med framgång.
Knäet? Jo, han berättade för den församlade pressen att han före matchen åkt till en läkare i Gävle och fått veta att det sannolikt handlade om en meniskskada. Men denne läkare, som Virus kände sedan tidigare, hade hjälpt till med smärtlindring och bandage så att han absolut skulle kunna spela på kvällen.
För en gångs skull var inte Wille riktigt på topp. Han släppte in sex av 30 skott, och till och med Sandlin medgav att ett par av målen var ganska billiga.
Tre dagar senare samlades laget på Rörbergs flygplats för avresa till Göteborg och match mot Västra Frölunda. Hovan var också med och stod och småpratade med någon då han plötsligt hörde Håkan Wickbergs röst.
– Det är väl själva fan att en läkare här i stan hjälpte Virus med knäet före matchen. Om jag var läkare skulle jag aldrig hjälpa någon i något av våra motståndarlag. Det skulle vara så förbannat osolidariskt!
Alla som var i närheten mumlade instämmande.
Alla utom doktor Hovelius. Han sa för en gångs skull ingenting, för han hade fullt upp med att försöka se ovetande och oskyldig ut och undvika att svälja så där som man kan göra när man blir riktigt nervös.
Han hade naturligtvis inte tvekat att hjälpa till när en kompis ringde och hade problem. Att Virus nu spelade i ett annat lag hade ingen betydelse. Det skulle ha stridit mot hans läkaretik att säga ifrån, men där och då, i situationen på Rörberg, tyckte han att det var smartast att tiga. Ganska ny i gänget som han dessutom var.”
Ulf Kriström
